Bergets hemlighet

Harry stirrade förhäxat på det passerande fartyget men lyckades samla sig och passera över sundet. Sedan började en färd på krokiga vägar och i en natur som han aldrig sett tidigare. Hans tankar om dödsriket föreföll stämma när han skulle passera ännu en otäck passage: den djupa tunneln.

Han såg tunnelmynningen komma närmare och tunneln såg mycket djup ut. Alla rutor på hans bil immade igen när han körde in i den och han vred på både vindrutetorkare och defroster. Tunnel var smal och otäck och det gällde att hålla ordning på var vägens kanter började och slutade.

Ekot av det egna motorljudet ekade mellan tunnelns väggar och herr A var rädd för att möta tyngre fordon eller militärfordon. Till slut ändrade vägen riktning igen och nu var det tydligt att han var på väg upp mot ljuset igen. Efter ytterligare några hundra meter så kom han fram till en vaktpostering. Han tog med sig en passersedel som han fått med posten. Vakten stirrade ilsket på honom och mumlade ett ”vänta här”. Efter en stund fick han ett klart besked: ”passera” och han åkte vidare.

Så här långt hade Harry alltså lämnat sitt hem. Åkt 15 mil via färja och tunnel och nu var han framme vid målet. Han skulle passera in i det allra mest slutna som fanns att tillgå inom landets gränser. Hans hjärna spekulerade i termer av informationknutpunkt, det kalla kriget och häxans alla spådomar. Det Harry fruktade mest av allt var att han skulle bli inlåst tillsammans med djävulen. Han såg framför sig ett berg fyllt med kvarlevorna från Estonia och alla andra synder den här nationen gjort sig skyldig till.

Harry ruskade på sig och passerade med lätthet genom de tunga valvdörrarna. Till sin förvåning var det ingen som försökte hindra honom längre, utan han frågade sig fram till de personer han skulle prata med. Slutligen lyckades han komma rätt och en av de första frågor han fick var naturligtvis: ”Gick resan bra?” Vad skulle han svara på det?

Harry stammade ur sig: ”Ja..eh…jooo”