En fruktansvärd rädsla
|
Min bror har varit sjuk i akut lymfatisk leukemi i ett och ett halvt år. Tills alldeles nyligen så såg allt bra ut, men så kom ett återfall. En störtflod med tårar, bitterhet och rädsla kommer över mig och jag har svårt att hantera det hela? Jag har läst på om sjukdomen och insåg väl att om man får återfall, så är dödligheten i princip total. Även om det inte är helt omöjligt, att under sker. Hur skall man samtala med någon vars dödsångest är extrem? Hur skall man kunna kommunicera överhuvudtaget? Det land man bor i är ju inte direkt dialogens förlovade land? Det är kanske inte själva döden som är det mest upprörande, utan omständigheterna runtikring. Om min bror går bort så blir jag väl rosenrasande på välfärdssamhällets hyckleri? Då blir det nog ganska krassa sumeringar av ett samhälle utan värderingar, familjeliv och försörjningsmöjligheter. Jag funderar på förbön för min bror men vet inte hur man skall agera? Så därför skriver jag lite här om hur det känns…
|
Länk: Cancerfonden Andra bloggar om: Cancer, Sjukvård, Rädsla Technorati tags: Cancer, Sjukvård, Rädsla Betygsätt: [ratings] |
fredag, mars 9th 2007 at 23:20 |
CHRISTER: När jag läser om situationen fylls jag vånda med dig själv och oro för din bror. Samtidigt fylls jag av tillförsikt då jag vet att du har etablerat en och annan relation som kan vara personliga nära stöd för dig (tänker på församlingskontakten du skrivit om). Själv tänder jag också ett ljus med dem du tänt, Christer. Orden ”in Christ” kan vara en hälsning; se hela kap. 1 i Efes.
fredag, mars 9th 2007 at 23:38 |
Ja man blir helt paralyserad av skräck. Det är lite svårt att beskriva och eftersom jag inte är fullt frisk själv så blir det extra obehagligt.
Alla runtomkring har ju olika sätt att bearbeta det hela och det är väl lite olika hur man är som människa?
Jag funderade länge på om jag skulle skriva om det. Jag valde att göra det. Det kanske är ett sätt att hantera det hela.
lördag, mars 10th 2007 at 20:29 |
Detta var tråkigt att höra, Christer.
Ska tända ett ljus just nu i detta ögonblick och be en stilla bön. Har erfarenhet av den sjukdomen, lymfakörtel cancer, inte hos mig själv men i närheten och det är en hemsk sjukdom.
lördag, mars 10th 2007 at 21:12 |
Tack för ert stöd!
Förra gången läget var tufft så ställde min fru:s anhöriga upp och bad i församlingen de tillhör. Det kändes bra.