Kramar och tårar

Just när vi lärde känna varandra? Varför skall vi då ta avsked? Tankarna ger mig ingen ro. Så får det inte sluta…

Jag har aldrig tidigare ställts inför så komplexa frågeställningar som idag? Människor tycker kanske att tillvaron är lite svåröverskådlig? Det är ingenting mot det jag ventilerat under dagen.

Frågorna hopar sig: Varför har ingen sagt nåt? Varför skall känslor undertryckas? Är det chocken och förvirringen? Hur beter jag mig själv? Är jag på väg att bli likadan? Min bror är verkligen ett socialt föredöme.

Han har infört kramarna helt på egen hand verkar det som? Det är verkligen en unik bedrift under dessa omständigheter? Det gör mig ödmjuk i denna sorgliga stund.

Känner mig totalt förvirrad av alla händelser och tårarna kommer liksom naturligt.  

Tårar är liksom vattendroppar…

Andra bloggar om: Kramar, Tårar, Sjukdom, Avsked

Technorati tags: Kramar, Tårar, Sjukdom, Avsked

Betygsätt:

[ratings]