Gränslös förtvivlan

Vaknade på kvällen av att jag frös nåt fruktanvärt. Hela sängen var blöt av svett och verkligheten var som ett eko eller töcken. 

Jag var förberedd på att min brors jordfästning skulle bli en svår upplevelse och som om detta inte var tillräckligt så led jag av depression redan innan allt detta inträffade. Naturligtvis är sådana händelser oerhört påfrestande för alla och nu hade vi samlats för att gemensamt ta adjö av min bror.

Ovanligt många hade samlats och till min glädje hade kamraterna slutit upp. Det berörde mig djupt att människor håller ihop hela vägen. Men stämmningen var givetvis gripande och fylld av en gränslös förtvivlan. Saknaden och frågorna hopades och alla frågade sig naturligtvis:

Varför? Hur kunde detta inträffa?

Dessutom var det första gången på länge som jag var bland många människor samtidigt och våra olika sätt att förhålla oss till situationen blev som ett komplement. De som pratade öppnast om sina känslor var de som var starkast när det verkligen gällde och ett stöd för oss andra.

En mycket svår dag i mitt liv…

 
Samtidig måste jag konstatera att mitt sätt att ta till mig intryck utifrån inte är riktigt normalt. Jag hanterar inte intryck och information som alla andra men en sak har vi alla gemensamt.

En gränslös förtvivlan.