Varför blir vi aldrig nöjda?

Varför har vi människor så svårt att vara nöjda? 

I mitt eget liv så har jag det mesta man kan behöva i form av hus, bil, familj mm mm. Ändå håller jag på att grubbla ihjäl mig på det jag inte har. Varenda dag känner jag mig misslyckad och utanförskapet gnager sönder mig. Jag saknar det mest väsentliga i det svenska samhället. Jag saknar arbete.

Varför har just arbetet en så central betydelse i vårt samhälle och varför växer "innanförskapet" för varje dag? Det handlar inte om fler i arbete utan om att färre skall jobba mer. Det gör mig väldigt upprörd eftersom jag inte är en av dem som skall jobba mer. Eller som jag brukar säga:

Jag vill ju bara arbeta!

Storhetsvansinne eller konst?