Var och handlade häromdagen och blev påmind om dåligt ledarskap.

En del ledare är så ängsliga för att göra fel så att de gör hela organisationen hypernervös. Eftersom ledaren alltid ska hålla ryggen fri och inte göra något klandervärt så gäller det att detaljstyra medarbetarna. Detta skapar stort vånda i hela organisationen. Om ledaren dessutom är enda barnet och kommer från ett religiöst hem så är mardrömmen ett faktum. Religiösa människor gör aldrig fel, det vet väl alla?

Så hur låter det från ledaren själv det gäller ju att utöva självkritik? Enligt ledaren så var jag svårstyrd. Det är nått väldigt negativt i vårt land. Men om man beaktar ovanstående så blir det begripligt. Om ledaren själv aldrig gör fel så måste ju kontrollen över de underställda bli minutiös. Då är det inte bra med svårstyrda människor i organisationen. Jag för min del är stolt över att vara "svårstyrd". Det är en komplimang!

Låter resonemanget invecklat? Det blir mer begripligt när du själv råkar ut för "mammas pojke" eller tennsoldaten. Hursomhelst blev han aldrig chef igen. Tack och lov!