En av de saker jag reflekterad över under min tid i vården var unga kvinnor som skär sig. Varför gör de detta och hur skall de kunna leva med dessa ärr resten av livet?

Hälften av de intagna på tvångspsykiatrin var unga människor under 25 år. Ytterligare hälften av dessa var unga kvinnor med långärmade tröjor. Jag konstaterade rätt omgående att klädseln var till för att dölja något. Visst var de så! Hela armarna var fyllda med ärr efter att de skurit sig. Såg verkligen hemskt ut.

Som om detta inte var nog så hade tatueraren gjort sitt genom att bland annat tatuerat text över hela halsen på en person. Sådant borde inte vara tillåtet. Tatuerare borde inte ha full frihet när de skapar sina motiv. För hur skall man avlägsna detta den dag de tröttnar på att gå i långärmat och med hög krage?

Men flickor som skär sig är alltså ett vanligt förekommande fenomen med avsikt att döva svår ångest.Genom lidande blir de förkroppsligade och inte sällan beror fenomenet på övergrepp i barndomen. Den fysiska smärtan blir en bekräftelse på den psykiska. Problemet är vanligt och sedan 1930 har det uppmärksammats som ett medicinskt problem.

Verkligheten är sällan vacker.

Hur skall man hantera problemet om någon i ens omgivning börjar med detta självdetruktiva beteende? Försök ta reda på de bakomvarande faktorerna. Fokusera inte på själva skärningen som sådan. Ta reda på så mycket som möjligt om självdestruktivt betende. Tag tidigt kontakt med psykiatrin och olika stödgrupper. Internet är en tillgång för att finna sådana.