Jag är djupt bedrövad av hur psykiskt sjuka bemöts i samhället men detta gäller inte folktandvården. Där blir man bemött på ett mycket bra sätt!

Har problem med en framtand och kommer att behöva sätta in en brygga. Nervös var man ju redan innan så hos tandläkaren var jag extremt spänd. Tandläkaren förstod min situation och anpassade sig till detta. Det finns egentligen bara ett sätt som fungerar hos människor som lider av min sjukdom.

Tydlighet!

Tydlighet var precis vad jag fick och jag är evigt tacksam för detta men anser att övriga samhället behandlar psykiskt sjuka som spetälska. Tack och lov så investerade jag min ynkliga sjukersättning på ett fastprisavtal hos folktandvården. Jag hoppas detta fungerar även i framtiden.

Kanonbra!

Skaffa fastprisavtal hos folktandvården!

Länk till: Folktandvården

Man förvånas och upprörs dagligen över de nya sjukskrivningsreglerna.

Frågan är om Försäkringskassan gör detta på eget bevåg eller om det är Alliansen som ligger bakom detta? En släkting har mått dåligt och varit sjukskriven för utbrändhet. I det senaste besöket hos sjukvården fick vederbörande beskedet att läkaren inte kunde sjukskriva längre. På vägen ut gjordes en rutinkontroll med blodprov. Med endast 40 i HB så blev det inläggning och sjukskrivning. Nu har personen ifråga "tankats upp" med friskt blod och skall jobba from tisdag. Heltid naturligtvis! Hur sjukt får ett samhälle vara? Hoppas personen överlever…

Nu är det tufft att bli sjuk.

Mitt barnbarn är med i serien sjukhuset som går i TV3.

Där får man se lite av de svårigheter det innebär att födas i v23. Numera har det mesta stabiliserats och förhoppningsvis slipper vi fler incidenter. Programmet där Wilda är med finns som repriser på TV3 Play.

Wilda

Länge sedan jag bloggade sist och det har hänt en hel del.

Jag har nyligen blivit morfar och mitt barnbarn hade bråttom ut i världen. Att födas i vecka 23 betyder komplikationer men nu verkar läget vara stabilt.

När jag skriver detta så har min mor nyligen vaknat upp från en avancerad kranskärlsoperation. Jag hoppas allt kommer att gå bra.

För min egen del har jag haft ryggskott och tandvärk men jag låter mig inte nedslås av motgångar. Jag kämpar vidare framåt och har nyligen skaffat bil. Har varit utan bil i fem år så det känns verkligen som en befrielse.

Har numera permanent förtidspension men vill gärna ha lite arbetsuppgifter. Har tittat på platsannonser under dagen men resultatet är nedslående. Det är mer eller mindre tomt. Jag måste alltså lösa frågan på eget sätt.

Jag är på egna vägar igen…

En väg med mål och mening?

Gör ett tillfälligt avbrott i mitt bloggande på grund av familjeskäl. Det finns saker man inte bör blogga om.

Livet är alltid tufft så här års och detta år är inget undantag. Man sitter som på nålar och är bekymrad över vad som skall hända härnäst? Återkommer när det lugnat ner sig. Det finns saker man inte skall blogga om.

En frusen och nervös tid…

En av de saker jag reflekterad över under min tid i vården var unga kvinnor som skär sig. Varför gör de detta och hur skall de kunna leva med dessa ärr resten av livet?

Hälften av de intagna på tvångspsykiatrin var unga människor under 25 år. Ytterligare hälften av dessa var unga kvinnor med långärmade tröjor. Jag konstaterade rätt omgående att klädseln var till för att dölja något. Visst var de så! Hela armarna var fyllda med ärr efter att de skurit sig. Såg verkligen hemskt ut.

Som om detta inte var nog så hade tatueraren gjort sitt genom att bland annat tatuerat text över hela halsen på en person. Sådant borde inte vara tillåtet. Tatuerare borde inte ha full frihet när de skapar sina motiv. För hur skall man avlägsna detta den dag de tröttnar på att gå i långärmat och med hög krage?

Men flickor som skär sig är alltså ett vanligt förekommande fenomen med avsikt att döva svår ångest.Genom lidande blir de förkroppsligade och inte sällan beror fenomenet på övergrepp i barndomen. Den fysiska smärtan blir en bekräftelse på den psykiska. Problemet är vanligt och sedan 1930 har det uppmärksammats som ett medicinskt problem.

Verkligheten är sällan vacker.

Hur skall man hantera problemet om någon i ens omgivning börjar med detta självdetruktiva beteende? Försök ta reda på de bakomvarande faktorerna. Fokusera inte på själva skärningen som sådan. Ta reda på så mycket som möjligt om självdestruktivt betende. Tag tidigt kontakt med psykiatrin och olika stödgrupper. Internet är en tillgång för att finna sådana.

Ja det är ju ingen modeblogg det här utan jag skriver helt enkelt vad jag känner. 

Programmerar eller sover? Livet har bara två lägen liksom? Jag blir mer och mer instängd i mig själv och det är inte lätt att få prata med någon. Vad skall vi prata om förresten? Jag tycker det är färdigpratat. Med psykiatrin, prästerna och jourhavande kompis. 

Slutar på egen hand med Efexor som läkaren ordinerat. Tycker jag får konstant huvudvärk av preparatet. Bortsett från att jag är: 

Skitig,trött och rädd…

Uppdaterat om Efexor:

"Människor känner av biverkningar mycket olika. En del personer som använder medicinen kan till exempel svettas mer, få ont i huvudet eller känna sig litet skakiga, svaga eller trötta. Vissa kan få biverkningar som förhöjda kolesterolvärden, hjärtklappning eller yrsel när de reser sig snabbt. Hos en del kan medicinen öka blodtrycket och därför bör man kontrollera blodtrycket regelbundet under behandlingen. Risken för förhöjt blodtryck är större vid högre doser."

Fint…Fint som fn! 

För mycket knäck och godsaker gjorde att jag bet sönder en tand under julhelgen. Väldigt vanligt problem troligtvis.

Lider av extrema sömnproblem just nu och precis när jag var som allra tröttast så ringde de från tandläkaren. De hade fått en avbeställning och frågade om jag kunde komma ner om en halvtimme. Jag sa att jag skulle försöka.

Väl på plats så blev jag förvånad över att ingen bedövning krävdes när det gällde att slipa ur hela den gamla amalgam fyllningen. Men med fast hand så gjordes ingreppet otroligt proffessionellt och ganska snabbt. Snart kunde jag lämna tandläkaren med en ny och fint lagad tand.

Dagen blev ganska lyckad trots allt.

Inget att vara rädd för…

Varje gång jag går till Apoteket så förundras jag över hur mycket medicin människor förbrukar?

Det bärs ut kassar fulla med mediciner och snart måste väl folk ha en liten vagn att dra alltsammans på? Min amatörfilosofiska reaktion bekräftades häromdagen av en tidning. Om jag inte missminner mig så åt 65-åringar i snitt 10 olika preparat? Det är en märklig och lite otäck utveckling och läkemedelstillverkarna gnuggar händerna.

Måste vi verkligen ha alla dessa mediciner för att leva ett gott liv? Jag misstänker att det går slentrian i all receptutskrivning. Det är ett förhållandevis billigt sätt att bortförklara problem som inte har med läkarvetenskap att göra. Men mer och mer skrivs ut. Utvecklingen är svår att stoppa. 

Ett piller för varje krämpa…

Dags att besöka läkaren imorgon och jag är lite spänd inför mötet. Vad skall man säga utan att det blir ett evigt gnällande om samhällets orättvisor? 

Hur skall man på ett tydligt sätt framhålla att samhället i stort sett inte gör någonting alls. Att sjukvård måste följas upp med konkreta åtgärder som förändrar patientens livssituation. Det går inte att medicinera bort utanförskapet.

Nu har jag hackat koden till min blogg lite och tycker att jag i detta avseende är oerhört frisk. Men vad hjälper aldrig så höga ambitioner när den krassa verkligheten inte bjuder på några möjligheter? Utanförskapet skapades av Socialdemokraterna och fulländades i sin djävlighet av Alliansen. 

Är du beredd?